Arbetsgivaren behöver skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar arbetsåtergång genom att anpassa medarbetarens arbetsuppgifter, daglig rutiner, fysiska placering och en rad andra faktorer. Nedan följer en del generella riktlinjer som kan behöva anpassas till individens specifika situation och behov.
Arbetsåtergången: en del av rehabiliteringen
Det är inte alltid solklart när en patient är redo för att påbörja arbetsåtergången. En vanlig indikation är att personen i fråga återfått så pass mycket ork så att hen genuint längtar efter att få aktivera sig med arbete. En annan indikation som ofta hänger samman med den förra kan vara att hen blivit så pass duktig på att hushålla med sin energi hemma att den inte är paniskt rädd för att gå i väggen igen så fort hen kommer tillbaka till jobbet. En sak är dock säker: ingen är undraprocentigt återställd när det är dags. När man återvänder till arbetet på 25 procent har man fortfarande en funktionsnedsättning på 75 procent. De funktioner som är mest nedsatta är de som också motsvarar UMS kardinalsymtom: kognitiva funktionsnedsättningar, stresskänslighet och psykisk/fysisk utmattning. Minne, koncentration, förmågan att ta in och bearbeta information, planering, beslutsfattande är med andra ord nedsatta och känsligare för störningar än vad som är brukligt. Samtidigt är känsligheten för krav, intryck och stress förhöjd och tillgången till psykisk och fysisk energi låg. Arbetsåtergången behöver bli en del av själva rehabiliteringen och fokus bör ligga på medarbetarens långsiktiga hållbarhet snarare än på kortsiktiga produktionsmål. Att arbeta som om man vore hundraprocentigt frisk två timmar om dagen är därför inte att rekommendera. Det går inte att på förhand säga hur lång tid det tar innan den drabbade är helt återställd men vid svår utmattning beräknas arbetsåtergången från 0 till 100% arbetstid ta cirka 12 månader, förutsatt att inga större komplikationer inträffar längs med vägen.
Skynda långsamt
Återgången till arbete bör vara gradvis och successiv. Startpunkten är på 25 procent av den normala arbetstiden, vilket motsvarar två timmars arbete per dag eller två och en halv timmars arbete per dag om man har beviljats en medicinsk återhämtningsdag. Upptrappningen av arbetstiden sker sedan stegvis utan att ha för bråttom. Vid svår UMS rör det sig om två till tre månaders mellanrum mellan varje upptrappning. Det är den återvändande medarbetarens funktionsförmåga som styr takten. Regelbundna medicinska avstämningar är därför nödvändiga. Arbetsgivaren bör vara involverad i rehabiliteringsprocessen. Det är viktigt att planera återgången till arbetet i samråd med medarbetaren, arbetsgivaren, läkaren och Försäkringskassan. Den medicinska återhämtningsdagen beviljas av läkare och förläggs med fördel till onsdagen då denna dag bidrar till att dela upp arbetsveckan i två jämnstora delar. Som namnet antyder ska den medicinska återhämtningsdagen användas till återhämtning, “må-bra-aktiviteter” och eventuella möten med vårdaktörer och inte till att hinna ikapp med hushållssysslorna.
Anpassade uppgifter
Den återvändande medarbetaren bör ägna de första veckorna av arbetsåtergången åt att träna på att överhuvudtaget ta sig till jobbet och vistas där några timmar om dagen. Detta är särskilt relevant för den som utvecklat en stark oro för att närma sig arbetsplatsen och därför behöver exponera sig för denna i små steg. Vid uttalad arbetsplatsfobi behövs i regel stöd av en psykolog som stöttar medarbetaren med detta. Oavsett om arbetsplatsfobi föreligger eller ej bör fokus inte ligga på arbetet som sådant utan på träning i att skapa “randiga dagar”, det vill säga växla mellan aktivitet och återhämtning, göra en sak i taget och gå hem i tid (läs mer om randiga dagar och vardagsstruktur här). Detta för att stödja den långsiktiga återhämtningen av de nedsatta kognitiva förmågorna, den förhöjda stresskänsligheten och bristen på psykisk/fysisk energi. Arbetsgivaren är inte skyldig att hitta på uppgifter som inte existerar men har skyldighet att göra anpassningar i befintliga uppgifter. Uppgifter som medför tidspress, uppsplittring, kundkontakt och stort ansvar bör undvikas initialt. Det är klokare att börja med uppgifter som ligger underindividens kapacitet för att med tiden trappa upp svårighetsgraden.
Uppgifter kan med fördel rangordnas utifrån deras svårighetsgrad enlig skalan: 1 = OK; 2 = Utmanande; 3 = Olämpliga just nu.
Det är hjälpsamt att skapa ett tydligt schema för arbetstider, uppgifter och pauser för varje arbetsdag.
Exempel: Arbetet startar kl. 09.00. Börja med att landa i 5 minuter. Gör en övning eller sitt bara ner och andas och samla dig. Arbeta 40 minuter med den första uppgiften. Genomför en på förhand planerad paus 15 minuter. Arbeta 40 minuter med uppgift nummer två. Avsätt de sista 10 minuterna till att runda av arbetsdagen så att man verkligen kan kliva ut genom porten på avsatt tid. Avsluta arbetet och gå hem.
Veckovisa avstämningar med närmaste chef eller stödperson används för att utvärdera och justera schemat. I takt med att den återvändande medarbetaren blir bättre på att hushålla med sin energi kan alltfler inslag av “riktigt arbete” introduceras. Som tidigare nämndes ska fokus ligga på medarbetarens långsiktiga hållbarhet och inte på kortsiktiga produktionsmål.
Kommunicera arbetsåtergången
Många som drabbats av UMS känner oro för hur de kommer att tas emot av kollegorna då det är dags att återvända till jobbet. Oron kan kretsa kring de förväntningar på prestation som de gamla kollegorna kan tänkas ha på den återvändande kamraten. De kan också kretsa kring olösta konflikter på arbetsplatsen med den påföljande olustkänslan inför att möta den eller dem konflikten berör. Ibland beror oron helt enkelt på man kommer möta så många som vill hälsa en välkommen tillbaka att det känns övermäktigt. Oavsett om farhågor finns eller ej är det hjälpsamt att kommunicera tydligt med kollegor om återgången till arbete. Ett sätt är att chefen informerar vid ett möte och/eller skickar ett mejl till kollegorna för att informera om den återvändande medarbetarens nya rutiner och önskemål om hur hen vill bli involverad.
Anpassningar av arbetsmiljön
Anpassningar av arbetsmiljön är oftast nödvändiga för att stödja arbetsåtergången. En person som kommer tillbaka efter en sjukskrivning för UMS har en fortsatt stark känslighet för intryck såsom ljud, ljus och stimmiga miljöer. Arbetsmöten, -luncher, fika med kollegor och andra sociala aktiviteter är också väldigt tröttande mentalt. Under arbetsåtergången är det viktigt att kunna växla mellan att gradvis exponera sig för stimulirika miljöer och att låta sinnena vila med jämna mellanrum. Därför är det fördelaktigt om medarbetaren ges tillgång till en plats – förslagsvis ett eget rum – för återhämtning och vila från alla intryck. Andra anpassningar som kan bli aktuella är till exempel möjligheten att arbeta hemifrån någon/några dagar i veckan.
Sociala aktiviteter
Som tidigare nämndes är möten, luncher, fika med kollegor, konferenser och andra sociala aktiviteter väldigt tröttande mentalt, även om de kan vara roliga och givande. Deltagandet i dessa bör därför också ske gradvis och varvas med återhämtning. Att vara med på en fika, lunch eller afterwork är inget som ska göras på impuls, utan planeras in som en del av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och utvärderas därefter. I planeringen behöver man ta hänsyn till möjligheterna till vila före och efter den sociala aktiviteten, hur många personer som ska närvara, hur stimulirik den valda miljön är, hur länge medarbetaren ska delta. Lämpliga frågor att ställa efteråt kan vara: “Hur blev det för dig att vara med på lunchen i veckan?” “Hur mådde du under resten av dagen? Dagen/arna därpå?” “Hur upplevde du ljudnivån, belysningen och andra intryck på lunchrestaurangen? Var det lagom med folk eller blev det för mycket?” “Känns det som om du var med lagom länge eller blev det för långt?” “Vad ska vi tänka på inför nästa tillfälle?” Svaren på frågorna ger värdefull information om medarbetarens aktuella förmåga att delta i sociala aktiviteter och om hur dessa behöver skräddarsys för att förmågan gradvis ska öka.
Symtomen ökar vid upptrappning
UMS-symtomen ökar tillfälligt varje gång arbetstiden utökas. Det är en normal reaktion på förändrade rutiner. Tröttheten blir mer kännbar, många behöver återuppta vanan att sova en stund på dagen, blir virrigare och allmänt påverkade under några veckor. Symtomen stabiliseras inom tre-fyra veckor om man håller fast vid att hushålla med energin, göra en sak i taget och växla mellan aktivitet och återhämtning både på arbetet och privat. Kanske att man behöver dra ner på aktiviteten hemmavid under en kort period. En tumregel är att man ska orka med både privatlivet och arbetet utan att krascha innan man lägger på mer belastning. Om medarbetaren grips av ångest och/eller börjar slarva med sina rutiner, pausar för lite, tar på sig kollegors uppgifter, stannar kvar längre på jobbet än planerat och kanske överbelastar sig även hemmavid kommer symtomen inte att mattas av.
Lägg till tid men inte uppgifter
För att minimera obehaget under övergångsfaserna kan det vara klokt att börja med att lägga till tiden men inte uppgifterna. Ökningen från 25% till 50% arbetstid innebär exempelvis en dubblering av arbetstiden. Att inledningsvis bara utöka tiden innebär att medarbetaren har kvar samma mängd arbete och dubbelt så mycket tid till pauser, rehabövningar och dylikt. Efter ett par veckor kan man börja utöka även arbetsmängden. När man så småningom går upp från 50% till 75% motsvarar ökningen 33% av tiden och inledningsvis disponerar medarbetaren således en tredjedel mer av sin tid till pauser och dylikt. För den långsiktiga hållbarhetens skull är det klokt att tillämpa denna princip under hela arbetsåtergången.
Trygghet och förutsägbarhet
Personer på väg tillbaka efter en sjukskrivning för UMS har svårt för ovisshet och plötsliga förändringar. Ibland kan anpassning av arbetsuppgifter, -tider o s v ha gjorts men det finns nya källor till stress. Ett exempel är chefen som glömmer behovet av anpassningar och ibland ber medarbetaren att utföra alltför utmanande uppgifter. Hen kanske inte heller hinner ge det stöd och veckovisa avstämningar som medarbetaren behöver. Allt detta kan påverka medarbetarens känsla av tillit och trygghet och få hen att varva upp snarare än tvärtom. Olösta konflikter på arbetsplatsen kan ibland utgöra kroniska energitjuvar. Detta gäller även bristande erkännande för tidigare prestationer. Tyvärr händer det alltför ofta att andra kollegor helt tar åt sig äran för lyckade projekt som den sjukskrivna medarbetaren bidrog till innan hen gick in i väggen. Orättvisan i detta får medarbetaren att känna sig förminskad och utmanövrerad ur gemenskapen. Det redan anfrätta självförtroendet får sig ännu en törn, tron på den egna förmågan minskar och det blir svårare att fokusera på sunda rutiner i vardagen.
Trygghet, förutsägbarhet och respektfullt bemötande är därför viktiga förutsättningar för att gynna återhämtningen.
Behöver du ytterligare stöd i rehabiliteringsprocessen?
Klicka HÄR för att läsa om våra tjänster för arbetsgivare.
Dags för lite återhämtning
Tryck på play, blunda (om du vill) och lyssna på naturen.