Vanliga frågor

• Ja, vi tar emot patienter med utmattningssyndrom från hela Sverige. Förutsättningen för att kunna delta i vår multimodalt rehabiliteringsprogram inom vårdval är dock att man har möjlighet att närvara 1–3 gånger per vecka under ca 5 månaders tid vilket kan vara svårt om man inte bor i Stockholmsområdet.
• Ja, vi tar emot patienter med stressproblem från hela Sverige. Antingen kommer man till mottagningen i Stockholm för behandling eller så jobbar vi via video.

• Personer med utmattningssyndrom inom vårdval för specialiserad rehabilitering vid långvarig smärta och vid utmattningssyndrom. Stressmottagningen samarbetar med Stockholm Spine Center och är underleverantör av multimodal rehabilitering av utmattningssyndrom.
• Personer med en stressproblematik som vill få hjälp tidigt för att bryta den onda spiralen. Här erbjuder vi både en tvådagars intensivbehandling (multimodal) och individuella insatser.

Alla remisser ska skickas till Stockholm Spine Center, antingen som e-remiss via Take Care eller till:

Stockholm Spine Center
Karlavägen 108
115 26 Stockholm

Här gås inkomna remisser igenom vid kontinuerliga planeringsmöten och distribueras sedan mellan oss beroende på om det gäller smärta eller utmattningssyndrom.

• Vi rekommenderar starkt att man är deltidssjukskriven minst 50 % för utmattningssyndrom om man ska ha möjlighet att prioritera och tillgodogöra sig rehabiliteringen hos oss.
• För behandling av stressproblem behövs det ingen sjukskrivning.

• Ja, de flesta patienter med utmattningssyndrom får sin sjukskrivning hos oss. Samtidigt rekommenderar vi att hålla kontakt med inremitterande läkare då vår möjlighet till sjukskrivning är tidsbegränsad till den tid rehabiliteringen pågår. Ofta kan man behöva fortsatt partiell sjukskrivning efter rehabiliteringens slut och det kan då vara bra att ha en läkarkontakt utanför Stressmottagningen som tar vid.
• Kommer du som privatperson för stressproblem kan vi inte sjukskriva dig.

• Vi har en åldersgräns på 18 år för behandling av utmattningssyndrom.
• Vi har ingen särskild åldersgräns för behandling av stressproblem.

• Utmattningssyndrom: Vi har en väntetid på max 1–2 veckor innan man kan komma på bedömning och därefter cirka 2 veckor innan behandlingsstart.
• Stressproblem: Vi har en väntetid på max 2 veckor innan man kan komma på bedömning och därefter cirka 2–4 veckor innan behandlingen börjar.

• Vi behandlar utmattningssyndrom inom rehabilitering för smärta och utmattning. Den rehabiliteringen sker till största del i grupp och innehåller psykoterapi, fysioterapi, samt arbetsterapi och arbetslivsplanering.
• Vi behandlar stressproblem i preventivt syfte. Behandlingen sker antingen i grupp eller individuellt.

Stress är ett tillstånd av ökad psykologisk och fysiologisk handlingsberedskap. Det är kroppens sätt att reagera på inre eller yttre faktorer (stressorer) som vi tolkar som hotfulla. När vi upplever fara mobiliseras den sympatiska delen av det autonoma nervsystemet – det innebär att vi är förberedda för kamp, eller flykt, på liv och död. Stress är alltså en överlevnadsinstinkt. Våra kroppar reagerar med ökad puls, blodtryck och andningsfrekvens, ökad muskelspänning, aktiverat immunförsvar och ökad insöndringen av blodfetter och -socker. Stressreaktionen är oumbärlig i situationer där vi måste prestera intensivt under en kort period. Långvarig stress kan däremot leda till ”slitage” i kroppens olika system, med ohälsa som följd.

Onormal irritation, onormal nedstämdhet, oro/ångest är vanliga känslomässiga tecken på stress. På det fysiska planet kan man märka av trötthet, hjärtklappning, magbesvär, muskelspänningar, svettningar, darrningar och andnöd. Kognitiva (tankemässiga) stressymptom kan uppträda i form av onormal glömska och koncentrationssvårigheter. Alla dessa symptom signalerar en sak: du behöver ”varva ner” och vila dig. Om man inte tar dessa varningssignaler på allvar, utan försöker övervinna dem genom att arbeta ännu hårdare, riskerar man att drabbas av allvarlig stressrelaterad ohälsa.

Utmattningssyndrom beskrevs ursprungligen som ett syndrom förekommande bland personer i yrken med täta människokontakter (till exempel socialarbetare, lärare) och bestående av de tre grundpelarna känslomässig utmattning, avhumanisering (cynism) och nedsatt professionell prestation. Utmattningssyndrom ansågs bero på täta och påfrestande kontakter med klienter, patienter och dylikt.

På senare tid har man förstått att utmattningssyndrom drabbar även individer i yrken utan täta människokontakter. Numera har beskrivningen av utmattningssyndrom utökats till den fullständiga utmattningen av organismens energiresurser.

Ett typiskt tecken på utmattningssyndrom är en kolossal trötthet – både psykisk och fysisk – som inte kan vilas bort. Det är också vanligt att patienterna rapporterar kognitiva (tankemässiga) besvär som koncentrations- och minnessvårigheter. Bland de fysiska symtomen finns, förutom trötthet, även muskelvärk, hjärtklappning, magproblem, yrsel, synrubbningar och överkänslighet för exempelvis ljud, ljus och lukter. På det känslomässiga planet förekommer ofta irritation, depressivitet och känslomässig instabilitet, det vill säga skarpa pendlingar mellan olika känslor. Utmattningssyndrom är slutfasen i en process (utbränning) som kan pågå i många år. Utmattningssyndromens tidiga fas karaktäriseras av stark psykisk och fysisk anspänning (tense-burnout) till följd av långvarig stressaktivering. Den avancerade fasen utmärks av håglöshet (listless-burnout), depression och apati.

Vår uppfattning är att så inte är fallet. Vanligtvis har individen uppfattat stressymptom långt innan han/hon ”gått i väggen”, men av olika skäl ignorerat dem.

Ja, de påverkas negativt. Långvarig och intensiv stress kan medföra försämrad funktion i en struktur i hjärnan – hippocampus – vilken är av stor betydelse för vår förmåga att minnas och lära in nya saker. Stressade människor har därför ofta svårt med dessa tankefunktioner.

Ja. Akut, kortvarig, stress medför en ökad aktivering av immunförsvaret. Långvarig stress kan däremot leda till en minskning till nivåer som är lägre än vad individen vanligen har, vilket gör att man får mindre motståndskraft mot infektioner.

Vi har alla olika känslighet för stress beroende på bland annat ärftliga faktorer, tidigare erfarenheter och personlighet. Människor med uttalat s k typ A-beteende präglas av stark tidspress, tävlingsinstinkt och fientlighet (misstro mot andra människor och lättväckt irritation). Dessa egenskaper gör att individen med typ A-beteende ofta befinner sig i ett starkt stresstillstånd, vilket med tiden kan bidra till bland annat ökad risk för hjärt- och kärlsjukdom. Ett annat personlighetsdrag som ökar sårbarheten vid stress är det s k typ D-beteendet, vilket utmärks av social hämning i kombination med depressivitet. Detta innebär att individen känner starkt obehag i sociala sammanhang, ofta är nere och har en dyster syn på livet i allmänhet. Detta leder till långvarig stressaktivering och därmed hälsomässiga konsekvenser. En viss typ av personer anses löpa en förhöjd risk att drabbas av utmattningssyndrom. Det handlar om kreativa, ambitiösa, perfektionistiska och emotionellt engagerade individer med stort behov av uppskattning, som har svårt för att delegera, svårt att säga nej till merarbete och som befinner sig i hierarkiska organisationer som till exempel vård, omsorg, skola. Kvinnor mellan 35 och 50 år är överrepresenterade i denna kategori.

En intensiv forskning pågår just nu vid Karolinska Institutets Stressmottagning, i syfte att utvärdera effektiva behandlingsmodeller mot utmattningssyndrom. Det finns emellertid ännu ingen etablerad behandlingsmetod. Generellt sett inriktas behandlingen mot att lindra patientens symtom. Nedstämdhet/depression, ångest och sömnproblem kan till exempel behandlas med farmaka och/eller psykoterapi. Stresshantering och psykoterapi kan användas för att stärka patienten och förändra beteendemönster som kan leda till ökad stress. I sammanhanget är det också viktigt att noggrant kartlägga patientens livssituation – såväl yrkesmässigt som privat – och försöka undanröja de stressframkallande faktorerna. Arbetsinnehållet bör exempelvis förändras vid behov. Sjukskrivningstiden är vanligtvis lång. Patientens medverkan i den egna rehabiliteringen är av central betydelse.