Stress är ingen sjukdom utan kroppens reaktion på en situation som upplevs som hotfull eller utmanande. Det är ett väldigt gammalt fenomen som hjälpt vår och andra arter att överleva sedan urminnes tider. I vår ursprungliga tillvaro som jägare och samlare var det livsnödvändigt att kunna varva upp maximalt för att kunna slåss mot eller fly från vilda djur och andra fysiska faror. Korta om än intensiva stresspåslag avlöstes av längre perioder för återhämtning.
Idag behöver vi sällan hantera fysiska faror men reagerar stenåldersmässigt på krav i arbetet, svårigheter att få ihop livspusslet, dåliga relationer, trasslig ekonomi och andra bekymmer. De moderna stressorerna går inte att fly från eller slåss mot, varför vår stress ofta blir långvarig och därmed ohälsosam.
Hjärnan och kroppen reagerar med stress oavsett om du står öga mot öga med ett aggressivt vilddjur eller om du bara föreställer dig allt som kan gå fel och alla dina möjliga misslyckanden i framtiden. Vid upplevt hot mobiliseras den sympatiska delen av det autonoma nervsystemet, vilken ökar puls och blodtryck, gör så att vi andas snabbare och ytligare och förflyttar blodet från bukhåla och tarmar till stora skelettmuskulaturen. Musklerna spänns, pupillerna vidgas och uppmärksamheten mot det upplevda hotet skärps. Blodets koaguleringsförmåga ökar och blodet försvinner också från händer och fingrar som kan kännas kalla och skakiga. Den prefrontala delen av hjärnbarken får också mindre blod varför vår förmåga att tänka klart och fatta väl avvägda beslut hämmas. Däremot agerar vi mer känslomässigt och impulsivt.
Förutom sympatikus aktiveras också den så kallade HPA-axeln (hypotalamus-hypofys-binjurebark) som producerar stresshormonet kortisol. Detta bidrar till ökad blodsockerfrisättning, dämpar immunförsvaret och hämmar inflammationer. Parallellt med denna kraftfulla uppvarvning nedprioriteras alla återhämtande funktioner såsom matsmältning, sårläkning, fortplantning och sömn, vilka styrs av den parasympatiska delen av det autonoma nervsystemet.
Stressreaktionen som beskrivits ovan kallas även för ”kamp- eller flyktprogrammet” i och med att det förbereder oss just för att slåss eller springa för livet. En mindre känd stressreaktion är det så kallade ”spela-död-programmet” i vilket det är den ”bromsande” parasympatiska delen av det autonoma nervsystemet som tar över. Detta sker då stressen känns fullkomligt överväldigande och utsikterna att rädda livet genom att slåss eller springa känns små. Det kan handla om sådana situationer som sexuella övergrepp, tortyr, vara trängd av ett vilddjur och liknande. Istället för att varva upp, varvar vi ner maximalt, blir lealösa, apatiska, kan svimma av eller uppleva oss som avskilda från verkligheten och likgiltiga inför det som sker.
Dissociation är en term som avser känslan av overklighet som infinner sig i form av att man känner sig frikopplad från den egna kroppen och/eller från det som pågår i nuet och som kan inträffa under ”spela-död-programmet”.
Stress är inte nödvändigtvis plågsamt. Om vi känner att vi har kontroll kan kravfyllda situationer upplevas som lustfyllda snarare än ångestskapande. Omvänt kan brist på kontroll, medbestämmande och påverkansmöjligheter leda till negativ stress även om vi inte ställs inför några krav alls. Att vara undersysselsatt och understimulerad kan vara nog så stressande om situationen inte går att påverka.
Stress är inte farligt så länge den inte blir alltför långvarig. Månader och år med konstant stress utan återhämtning kan däremot leda till slitage på kroppen och sämre hälsa.