2 november 2013
Hej, tillbaka igen i etern efter en tids uppehåll. Hösten har kännetecknats av hög intensitet vilket har gjort att jag har behövt vara mer noggrann med att leva som jag lär, prioritera och gå i värderad riktning. Bloggen har inte kommit högst upp på listan men nu finns det mer utrymme. Det är ok med hög intensitet i perioder om det även finns perioder med lägre intensitet. Jag har funderat en del på det under senare tid och tänker prova om det fungerar att göra fler åtaganden periodvis. I mitt fall under första halvan av hösten och våren eftersom Julhelgen och sommarskolavslutning inte infaller då samt att ha mer luft de andra perioderna, med tid för reflektion och bara vara. Det där sista ”bara vara” låter speciellt skönt. Jag smakar på orden och njuter.
Hur som så var det inte det jag tänkte skriva om idag. Jag tänkte reflektera lite över en av våra terapeuters favorituttryck ”Fungerar det?” ni får tänka er att det uttalas på bred skånska och sedan får ni själva fundera över vilken terapeut det kan handla om. Terapeuterna använder det i programmen när det handlar om att testa olika vägar för att gå i sin värderade riktning. Värderad riktning är de värden vi som individer sätter upp som önskvärda för att vägleda oss i våra livsval. Vi kan då sätta upp mål för aktiviteter som vi tror leder i värderad riktning så kan vi testa att uppfylla de målen och se om det fungerar? Leder de i värderad riktning? Värden kan aldrig bli uppfyllda utan de vägleder oss ständigt medan mål blir uppfyllda och sedan kan vi sätta nya mål och se om de leder oss rätt.
Det är ett intressant sätt att gå efter värden i stället för mål. Det omvända är att sätta upp mål i livet men vad gör vi sedan när de är uppfyllda? Om målet är att gifta sig, skaffa barn och ett bra jobb, och sedan då? Inte konstigt att det kommer en 40-årskris för många! Här står jag mitt i livet och har uppfyllt målen och nu då? Om jag i stället sätter upp värden som t.ex delaktighet, solidaritet, stimulans, trygghet, frihet så är det inte något som uppnås utan något som fungerar som ledstjärnor i de val jag gör i livet. Då kan jag testa nya vägar som leder i min värderade riktning.
Men vad händer nu om vi lämnar individnivå och tittar på samhällsnivå? Ja ni, nu blir det spännande. Jag var på ett möte i förra veckan på inspektionen för socialförsäkringen (ISF). De ska genomföra en analys av sjukförsäkringens utformning och tillämpning avseende psykiska diagnoser. Som ett led i den analysen ville de inhämta information om vilka stöd och hinder patienter med utmattningssyndrom har vid rehabilitering i nuvarande sjukförsäkringssystem. Vi hade en hel del att tillföra både vad gäller stöd och hinder men det som slog mig är att det inte är socialförsäkringen och sjukförsäkringssystemet det handlar om.
Ibland när jag sitter i olika sammanhang roar jag mig med att fråga om det är någon i gruppen som endera inte har varit utmattad själv eller inte känner någon som har varit utmattad. Det är väldigt sällan någon som säger ja. Det säger någonting. När utmattningssyndrom och andra stressrelaterade diagnoser är så utbrett är det inte längre ett individproblem utan ett samhällsproblem. Det avspeglar sig även i statistiken och det är naturligtvis därför de styrande vill analysera det eftersom det kostar enorma pengar för samhället. Då inte inräknat allt det lidande det innebär för de individer som drabbas.
Frågan är om våra ledande politiker ställer sig frågan, ”Fungerar det?”? Har de koll på vilka värden vi styr mot och leder de reformer som genomförs i önskvärd riktning? När jag tittar runt omkring mig på hur vår värld och vårt svenska samhälle ser ut har jag svårt att se att så skulle vara fallet. Vi har provat ständig tillväxt och ökad materiel välfärd som det övergripande målet för ökat välbefinnande i ca. 50 år nu och det verkar som att vi, åtminstone i Sverige, har nått vägs ände.
Ständig tillväxt och ökad materiell välfärd verkar inte längre leda i värderad riktning, åtminstone inte om viktiga värden är psykisk hälsa och välbefinnande och hållbar utveckling. Hur många av oss kan säga att vi lever ett harmoniskt och balanserat liv där vi mår bra större delen av tiden? När jag tittar runt omkring mig så undrar jag? När jag tittar i statistiken över sjukskrivningar och hur många som äter medicin som skrivs ut för psykiska besvär så undrar jag ännu mer? Att jag lever i ett ekonomiskt system som inte är långsiktigt hållbart det vet jag, det behöver jag inte undra över.
För mig verkar det uppenbart att vi behöver testa nya vägar och se om de fungerar. Sverige har alla förutsättningar för att göra det. Vi har en befolkning med hög kunskapsnivå. Vi är ett av de länder i världen som har högst materiellt välstånd. Vi är ett förhållandevis litet land. Varför inte prova nya vägar som leder mot hälsa, solidaritet, delaktighet för alla, medmänsklighet, hållbarhet? Varför inte gå före? Varför inte skapa en ny svensk modell som leder i värderad riktning? Varför, kära medmänniskor och politiker, inte prova något annat? För det vi håller på med nu fungerar alldeles uppenbart inte.
« Tillbaka till nyhetsarkivet